CYKELKRASCH!!

Syns inte så bra på bilden, men det såg faktiskt värre ut!!

Igår em passade vi på att cykla iväg och handla lite. Skönt att kunna röra på sig utan att svettas ihjäl.....På hemvägen var jag tvungen att skälla lite på Anton som höll på och sick-sacka framför mig med cykeln. Jag sa att han inte får slarva i trafiken, för det kan så lätt hända något. Hade knappt hunnit säga det, förrän vi skulle svänga av in på en annan gata - då Anton plötsligt svänger ut och rakt in i mitt framdäck. Jag tappade balansen och föll och fastnade med benet mellan min och hans cykel. Under fallet höll jag krampaktigt fast i cykeln för att inte tappa taget om den med medföljande Edvin...Visst, han sitter fast och han har cykelhjälm - men ändå....Jag lyckades hålla såpass att cykeln aldrig slog till marken, så han reagerade inte ens. Anton slog sig heller inte, som tur var! Men själv slog jag mig nåt så förbaskat....Det gjorde så ont i foten så jag var tvungen att böja huvudet neråt för jag kände mig både svimfärdig och illamående. Efter att ha återhämtat mig någorlunda cyklade vi vidare. Men vi kom inte så långt.....Det gjorde så ont så jag sa till Anton att vi måste stanna! Nu fick jag syn på att jag blödde strax ovanför ankeln. Det såg jag inte tidigare. Hade bara sett två ytliga skrapor mitt på foten. Jag hade en fotlänk på mig, och den hade slagits in i benet på mig. Nu började jag må riktigt dåligt....Det började tjuta i huvudet och jag började se suddigt. Fick böja huvudet neråt samtidigt som jag famlade efter remmarna på Edvins cykelstol. Min enda tanke var att han inte kunde sitta där ifall jag svimmade....Fick till slut ner honom och jag fick sätta mig ner på knä med huvudet neråt. Jag höll i Edvin så att han inte skulle springa ut i gatan. Jag kände att detta klarar jag inte....Fick tag på min mobil. David var på motorcross-VM i Uddevalla, så honom var det ju ingen ide´ att ringa...Som tur var befann jag mig bara några hundra meter ifrån mammas hus. Ringde henne och hon svarade - hon var hemma! Jag orkade knappt prata utan förklarade enstavigt var jag var, och att jag slagit mig. Det tog nog bara någon minut innan hon kom. Barnen hade hållt sig lugna under tiden - men nu förstod nog Edvin att mamma inte var helt ok. Mamma fick ta honom och jag var tvungen att lägga mig ner på gatan...Då började han gråta, skrutten....Mamma hade tagit med en vattenflaska och en linnehandduk. Hela huvudet snurrade och jag började kallsvettas som en tok...Mamma hällde vatten i huvudet på mig, och så skjölde hon av benet för att kunna se hur det såg ut, sedan knöt hon handduken om det. Det tog en bra stund innan jag klarade av att ens sätta mig upp. Mamma hade ringt David och berättat vad som hänt, och han skulle komma så fort han kunde. Efter ett tag klarade jag iaf av att linka hem till mamma. Foten var helt blåsvart längs hela sidan ända bak till hälen!!

Såhär ser den ut idag...inte så farligt, ändå!

Det har läkt ihop bra under natten - på bilden ser det ju hyfsat ut, men såret är inte särskilt fint. Det är väldigt trasigt, och det rinner var ur det...Får hoppas att det inte blir inflammation i det bara!!

Ja, många tankar hann snurra i skallen - tänk om.... Det var tur i oturen att det gick så bra som det gjorde! Lite halt och lytt är jag - men annars ok!! See You!