Igår kväll fick jag telefonsamtal om att min lilla farmor hade gått bort. Jag blev självklart chockad, för det var inte väntat. Men samtidigt var det mitt i kvällsstöket så jag hade inte direkt tid att reflektera så mycket över det. Blev mest allmänt snack om när begravningen skulle bli osv. Stackars lilla farmor...hon har varit ensam i 22 år nu. Farfar dog när jag var 13. Efter det blev hon mer och mer dement. Ensam i ett stort hus. 1996 flyttade hon in på ett gruppboende. Jag råkade faktiskt arbeta där just då, vilket jag tror hjälpte henne att känna sig mer hemma och lugn - att se ett ansikte som man känner igen, liksom. Minns när jag skulle jobba natten vid ett tillfälle - då kom hon ut med täcke och kudde till mig, haha! Lilla farmor...hon var verkligen en riktig farmor - hemgjord kola, hembakta kakor och bullar, en underbar trädgård med massa vackra blommor...Det är verkligen ljuva barndomsminnen...älskade att vara med farmor och farfar. Nu är hon borta...kommer aldrig att få se hennes leende pepparkaksbruna ögon igen....åtminstone inte i detta livet. För vi ses väl igen, farmor? När jag väl satte mig i lugn och ro för att somna Edvin kom det över mig....Lilla farmor är borta...tårarna rann hejdlöst, men det var skönt. Vila i frid, lilla farmor...nu får du äntligen träffa farfar som du saknat så...Älskar dig/Sarah
Optoma LV130: A Compact and Versatile Projector for Any Occasion
5 månader sedan
4 kommentarer:
Jaaa du, Sarah... Visst är dom viktiga, de gamla. Och visst är man präglad av dem. Själv var jag framför allt min morfars tös. Han dog 1988 men jag tänker fortfarande på honom OFTA! Och gärna med ett leende..... Du får tänka att det kanske var skönt för din farmor att få sluta och att det är jobbigare för er som är runtomkring än vad det var för henne att somna in... Låt tårarna rinna om dom vill det. Det är renande och gör gott! Skickar en stoooor KRAM från SundalsRyr!
Hej på dig Sarah Beklagar sorgen och känner med dig. Det gör ont när ngn går bort gammal som ung. Din farmor har det säkert skönt nu och senare längre fram återses ni igen så tror jag iallafall. MÅNGA KRAAAAMAR FRÅN ANNA
Men du då! Att du inget sa när vi sågs. Men jag förstår det där med att man inte alltid liksom har tid att ta in det man får reda på. När min morfar dog hade jag så fruktansvärt mycket med mig själv, småbarn och sömnbrist. Begravningen var liksom bara en dimma. Och nu kan det komma över mig plötsligt ibland att han är borta och har dessutom varit det i ett par år. Mormor finns ju inte heller men när hon gick bort var jag nog lite mer "vaken" och tog in det direkt. Men jag tror att du nog stod din farmor närmare än jag gjorde med min mormor och morfar. Jag tor helt klart att man träffar sin nära och kära igen och jag tror att både dina och mina mor och farföräldrar är lyckliga nu. Massa kramar.
Tack för omtanken, allihop! Kramar
Skicka en kommentar