Jag har ett problem....jag kan inte säga NEJ!! och jag kan inte bli riktigt förbannad. Den ende som kan få mig att bli något som liknar förbannad, är min man. Men mest blir jag bara sur, tyst, och håller det inom mig. Och inom mig fullständigt kokar det...
Jag hamnar ständigt i konstiga situationer där jag inte kan säga ifrån(säga vad jag egentligen tycker). Det är försäljare, pratglada pensionärer på stan, alkoholister, Jehovas vittnen, mormoner m.fl, m.fl....Det är som om jag är en magnet, eller nåt....När Anton var liten kom det ständigt en ung kille från Jehovas och ringde på. Som vanligt kunde jag inte säga - nej, tack...Han läste verser ur bibeln och gav mig broschyrer osv...När Anton var 2 flyttade vi till annan adress, och sen har jag inte sett honom...Jag fastnar alltid i samtal med pratglada pensionärer på stan (det gör mig inte så mycket), alkoholister säger alltid hej till mig - och börjar snacka så man inte kommer vidare....jag lyckades faktiskt säga nej tack - en gång, förra sommaren. Det ringde på dörren och jag trodde det var någon annan, så jag öppnade dörren iförd endast trosor och en topp. Utanför stod två yngre slipsnissar som sa att de var ifrån mormonerna....Då sa jag ganska snabbt nej tack- och jag tror att de förstod varför....Nu till gårdagens händelse...(blir förbannad bara jag tänker på det...)
Gick in en sväng till centrum efter att jag hämtat Anton på dagis. Behövde köpa mer presentsnöre till julklapparna då det tagit slut. Skulle ta ut lite pengar, så jag ställde mig i kön vid Minuten. Framför mig stod en utländsk kvinna, bakom mig kom en äldre herre med rullator. Plötsligt sa han: -Får inte du dina pengar gratis?! Varpå jag svarade att nej, de får jag allt jobba ihop själv...- Det får ju de, sa han, - och nickade mot den utländska kvinnan som stod framför mig. Sen drog han alla svordomar han kunde och beklagade sig över invandrarna och hur mesiga vi svenskar är som inte säger rätt ut vad vi tycker.Skämdes lite där jag stod....
Det blev något tekniskt fel med mitt kort, så jag fick gå vidare och prova bankomaten en bit bort i stället. På vägen dit kom det fram en utländsk kvinna till mig. Hon lade en ros på Edvins vagn och sa "God jul". Genast kände jag- Jaha...vad är haken...Jag ångrar så att jag inte bara sa God jul och gick vidare....Istället frågade jag vad hon skulle ha för den, varpå hon vecklade ut en papperslapp. (Great, hon förstår inte vad jag säger heller..) På lappen stod det massa dravel som jag inte minns, mer än att hennes 17-årige bror var katatonisk.
Jag pekade och sa att jag måste ta ut pengar först, och att jag kunde komma förbi henne senare. Halvvägs bort till bankomaten upptäcker jag att hon följer efter mig! Så står hon där och väntar medan jag tar ut pengar!! Återigen pekar jag på en butik och säger att jag ska handla först, för jag tänker inte betala 100 spänn för en ros! Styr vägen mot butiken- och vad händer-Jo, hon följer efter mig!! - In i butiken!! Känner nu hur jag börjar koka inombords...Hallå- finns det ingen måtta på hur man får bete' sig?? Inne i butiken följer hon mig i haserna, så lägger hon tillbaka rosen på vagnen(som hon tog tillbaka när jag skulle hämta pengar)-Säger God jul-igen..(vid det här laget har jag lust att få ett utbrott!) ställer sig bakom mig när jag står i kön. När jag ska betala slinker hon förbi mig och ställer sig vid utgången. Vid detta laget är jag så irriterad att jag inte tål att titta på henne, varpå jag ger Anton en tjuga och ber honom gå och ge den till henne så hon försvinner ur min åsyn....NEJ - jag är ingen rasist- men en vanlig svensk skulle aldrig göra såhär...Och om jag inte vore så mjäkig så skulle jag sagt NEJ så fort hon kom fram till mig. Men denna händelse gjorde mig så förbannad så jag kanske kan klara av att säga ifrån nästa gång, för nu får det vara nog...På hemvägen förstod jag nästan den gamle mannens ilska, för i detta nu kände jag likadant...Rosj----n tappade ett kronblad så fort jag kom in i hallen hemma...jaha...20 spänn åt h-----e! Den ser väl någorlunda ut på bilden-men jag lovar - nån timme senare var den fullt utslagen och halvdöd! Idag är den död, och ska förpassas till soporna för jag tål inte se den!! Får börja jobba på att bli en BITCH!! Tack å hej....
3 kommentarer:
Men gudars vilken människa! Man tror ju inte det är sant hur vissa beter sig! Ja du är nog liiiiite för snäll, du!
Grejen med sådana här människor är ju att de till en början gör en fin gest vilket gör att man inte riktigt finnesr sig. Har varit med om att jag suttit på cafeer och så har någon kommit och lagt nån lite handgjord sak framför mig. Hmm söt tänker man... sen kommer människa denna gång med en lapp där det står nån ihopslängt historia om nån syster med all världen sjukdomar som behöver hjälp med pengar. Just denna gången jag tänker på nu klarade jag att säga nej, konstigt nog för jag är nog ganska lik dig.
en en annan gång hade jag en polsk tjej inne i mitt hus som fick både mat och kläder och sålde sk hand ritade bilder för 80 kr st. Det är svårt för man tycker ju synd om människor som ser ut att ha det svårt, men det är ju tacksamt om de kan ge sig om de märker att man inte vill. (gud har två småbarn som slåss runt mig inte populärt att man sätter sig vid datorn)
Grejen är ju den, att jag tycker inte ALLS synd om dem! De har socialbidrag! Själv är jag mammaledig och har förmodligen inte så värst mycket mer pengar än vad de har!! Jag känner mig helt enkelt bara elak när jag säger nej...vad spelar det för roll-egentligen??Om en människa man förmodligen inte träffar igen tycker att man är en snål bitch??Nä, jag ska skärpa mig! Om inte annat så får det bli mitt nyårslöfte!! Jag LOVAR att jag ska bli mer ARG, haha!!
Skicka en kommentar